Jag känner mig som en groda utan ben. Helt hopplös. Tankarna ringlar omkring i huvudet, uppskattad eller bara värdelös. Men snart smäller det. Bomben tickar inuti mig, och den räknar sakta neråt..
En tröstande själ, min älskade lilla katt ligger och myser i mitt knä. Den kan inte tala, men den märker känslor på något så bra sätt, så det är helt häpnadsväckande. Ibland är det inte tröstande ord som läker utan bara närhet, varm närhet.
Nu ska jag ta mig en brownie och ett glas saft och drömma mig bort sida efter sida i boken "rötter" och sedan bädda ner mig under täcket och ta en date med min kudde.
Take care, Clara ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar