Det här är tillägnat till honom.
Vi har bestämt oss för att ta en paus för att se om känslorna hittar tillbaks igen. Jag kan självklart inte tala för vad Tobias tycker och känner men han kände att känslorna inte fanns kvar där och det var inget jag kunde göra åt än att bara säga att jag älskar den grabben av hela mitt hjärta och att jag hoppas att han väljer rätt sen.
Det är har hittills bara funnits en person som jag har älskat på det här sättet och det är Tobias Hagberg. Alla har sina bra och dåliga sidor och självklart gillar man inte dom dåliga. Men det är även dom dåliga sidorna som gör själva personen. Om man bara hade dom bra skulle man väl tröttna? Ingen är perfekt. Jag är inte perfekt, du är inte perfekt. Men i mina ögon är den här grabben perfekt, jag älskar både hans bra sidor som att pussa mig i pannan, vara lite extra överbeskyddande, krama mig extra hårt, hur han ser nyvaken ut, hur den här grabben kan bli övertrött, hur han tittar på mig när han ser mig som om jag vore hans allt, hur han jämnt säger gulleplutt till mig och jag älskar till och med att han är en grymt dålig förlorare. Dåliga sidor är inte roligt men det är något man måste ta tag i för att fungera som ett par, t.ex. att inte vara bemötande offentligt. Men det är det som gör honom till den personen han är. Han var min man, eller är eller jag hoppas på att han fortfarande kommer att vara min man. Min perfekta kille, min bästa vän.
Jag har mina dåliga sidor. Som att jag blir på dåligt humör när jag saknar någon jag tycker riktigt mycket om. Jag blir grinig när jag är rädd att jag ska förlora den jag älskar, som också medger bråk om småsaker. Jag hatar att bråka, det är det värsta jag vet, det är då jag blir osäker på vad jag verkligen har för känslor för den här personen, men man inser sedan att det var riktigt onödigt att bråka, för till slut har man glömt bort om vad det egentligen var man bråkade om? och kommer på att man faktiskt älskar den där personen. Men som sagt det är bara småbråk som gör att alla dåliga sidor kommer fram, i alla fall hos mig.
Vårat förhållande har gått i stora vågor, ibland har det varit skit och ibland har det varit toppen. Men överlever man dom dåliga stunderna så överlever man det mesta. Jag tror det har handlat om att vi är olika, vi är helt två olika personligheter. Jag älskar att umgås med andra folk men jag älskar även myskvällar hemma med framför allt min kärlek. Men tror ni inte det är bra också? Man kan tröttna på det sättet också, att man är för lika. Det jag vill få fram är att vårat förhållande var inte perfekt, men det var näst intill perfekt. För han är perfekt.
Det kommer inte bli lätt om mitts liv kärlek lämnar mig och jag vet att mina vänner kommer att vara med vid min sida då. Men just nu vill jag bara be er att säg inget, för då kommer jag brista i gråt och jag har gråtit, tro mig.
Jag hoppas det här var lite visdoms ord till er som fortfarande har er kärlek vid er sida.
