tisdag 3 maj 2011

Jag, bara jag

Hur kunde du? Du visste att jag tog en chans och vågade lita på dig till tusen... Jag gav dig mitt allt, och du gav tillbaka. Du fick mig att tro att jag var värd något, men vad hände? Vad gjorde du? Det verkade inte som att någonting alls förändrades, men när jag kollar tillbaka så är ingenting sig likt. Det gick sakta men säkert, din bild av mig förändrades. Och nu ser jag mig genom dina ögon. Vet du hur ont det gör? Jag var stark innan, men du bröt ner mig, bit för bit. Du ändrade min egen självbild, du förändrade hela mig till något så litet... Jag är rädd faktiskt, det gör så ont. På dagarna går det bra, men det är på nätterna jag börjar tänka och när jag ser dig - får jag en känsla som ord aldrig kommer att kunna beskriva. Det känns i hela kroppen, det plågar mig enda in i själen. Jag blir liten igen. Jag blir till ingenting. Du vänder dig om och går, och jag gråter så otroligt inombords så jag bara står helt stum och förstörd. Helt tom. And then you turn around, du vänder dig om och ger mig blicken "du är ingenting". Jag kan höra hur du skriker det i mitt öra, även fast du också står där och bara ser på mig. Men, undrar jag. Varför ska du få plåga mig. Vad behöver jag dig till, och Vad blir jag med dig. Jag har inte svar på allt det där, men något jag säkert vet är att jag faktiskt är så mycket bättre utan dig

 Jag är inte rädd för kärleken som jag kanske borde vara, och det är för att jag vet att det inte kan finnas så många kopior av dig. Kanske ett par stycken, men när jag möter dom vet jag att jag kommer kunna stå upp för mig själv. Att aldrig låta någon bryta ner mig igen. Och jag ska absolut inte låta dig göra så att jag har svårt att lita på folk, jag kommer inte vara rädd för kärleken. Du har redan förstört så mycket, så varför det också? Jag ska bevisa motsatsen till vad du tycker om mig. För nu kommer jag tillbaka, bättre än någonsin


 Ja.. några peppande ord kanske kan göra vardagen till något som det egentligen inte riktigt är. Jag plågas, jag kämpar och jag överlever.

2 kommentarer:

Amanda sa...

Du är bäst clara ! Glöm aldrig det! Men om du skulle råka göra det nån gång kommer jag påminna dig, för du är bäst ! :)

Clara Jansson sa...

Amanda:
Underbara människa, tack så jätte mycket gumman. Loveyou <3