Jag skulle göra vad som helst för lite närhet just nu. Det finns inte ord till hur jävla ensam jag känner mig. Det är bara det, att jag är inte ensam. Jag har så mycket människor runt omkring mig, som borde uppskattas mer än vad de egentligen gör. Har varit riktigt dålig på att uppskatta de jag har nära mig på sista tiden. Men jag kan inte hjälpa det att jag mår som jag gör. Jag mår väl egentligen bra nu, jag tror man kan kalla det att jag mår bra. Men det är något som saknas, jag tror det kallas hopp om att må toppen. Man ska inte titta på det förflutna, bara blicka in i framtiden. Men det är nu man förstår hur jävla toppenbra man har mått förut. Det är precis som om hans skratt ekar i mitt huvud, ett hånskratt som aldrig tar slut.
Jag vaknade halv ett idag, vad i hela friden händer? Jag som inte ens gjorde något speciellt igår.. men tror det kan vara så att min kropp behövde det. Men klev inte upp ur sängen förens vid halv tre för då var det dags för en fika med min kära vän Rebecca. Det blev en tre timmars fika med mycket tjat, tiden bara flög iväg och helt plötsligt var det mörkt ute? Men nu har jag det så
extremt tråkigt att jag tror jag ska gå och störa pappa i en fotbollsmatch som går på tvn, han kommer bli väldigt glad.
Är förövrigt förälskad i mina nya skor!
Så sköna att jag skulle kunna bo i dom, kanske.
Med hopp. Kärlek måste avslutas med hopp.
Puss från mig
Clara ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar