Jag såg dig som en stjärna som lyste upp min natt.
För en månad sen hoppades jag att du skulle stå runt varje hörn så jag kunde anfalla dig med massa pussar och kärleksord. Nu vill jag knappt inte titta runt hörnet, för jag klarar inte av att se dig.. jag är rädd. Det är som ett knytnävsslag i magen när jag ser dig. Det hugger till och allt snurrar till. Jag mår illa och allt blir suddigt. Är det vad olyckligt kär kallas..?
Lever i en bubbla, min egna lilla värld. Ingen kan komma allt för nära. Ingen vet hur jag verkligen mår, hur jag egentligen mår, för jag känner ingen tillit till någon längre. Alla har blivit lurade, alla har blivit blåsta.. men jag. Jag är helt tom på allt. Jag vill alltid att alla ska mår bra och helst alltid lite bättre än mig själv. Jag vill allas bästa. Men inte ditt.
Är trött konstant och känner att jag skulle kunna sova i flera dagar men ändå vara lika trött. Det tar emot att försöka hålla tillbaka alla tårar.. för jag vill inte gråta mer. Vem är det egentligen synd om?
Clara ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar